Jag har laddat upp med en hel del smarriga recept som kommer att släppas under nästa vecka. Har haft en del att göra här hemma (hehe, fick en köksmaskin av mamma i födelsedagspresent och blev helt jäkla slukad...), på jobbet och dels att ta tag i var gällande mitt känsloliv.
Så... tänkte förtälja en lite rolig berättelse för er.
Jag har ju som sagt fått en ny köksmaskin som jag bara äälskar. Då jag tidigare lagat mat som de på stenåldern gav min mor mig en kort "intro", varav hon betonar det faktum att "BLADEN är SYSLVASSA, så passa fingrarna!!".
Well, sagt och gjort. Med varje transportering av bladet, mellan varje diskning, när jag diskar så har jag behandlat och hållit i den som om det är en skabbsmittat glasskärva, det vill säga alltså ytterst, ytterst försiktigt. Kansle till och med till den grad att synen av detta är näst intill roande.
Ändå lyckades jag skära mig vid två tillfällen bara av dess vidröring, likt knivarna i Sveriges Mästerkock!
Okej, okej. Till saken.
Jag står i köket och ska för kanske hundrade gången idag transportera mitt blad för avsköljning. Ytterst försiktigt rör jag den mot diskbänken där jag till och med satt på kranen innan i förberedande och förebyggande syfte.
Med två lätta fingrar mot självaste plastringen som då håller dessa blad samman för jag den försiktigt under strålen. VIPPS trillar ner i diskhot som är fyllt med disk och vatten. HELVETE! Jag närmar med ansiktet i hopp om att få se en glimt av den vassa grejamackapären- men icke.
DISKBORSTEN, brister jag ut för mig själv. Den jävlarna kan jag fiska med!
Så jag för alltså ner diskborsten i det oklara havet av disk men förmår mig inte alls hitta bladet... Jag börjar bli sådär kissnödig jag alltid blir då mitt tålamod börjar vackla, men jag bestämmer för att hålla mig. Först ska jag få ut den där jävla kniven...
Över rännhålet ligger det staplat med saker, och hejdar mig själv från att dra ur proppen nästan innan den iden tycks hinna slå mig.
Well, only one last jävla thing to do- handen måste ner...
Jag börjar med att transportera de föremål jag från ytan tycks klara av att identifiera, men gör det med sådan försiktighet att min blåsa som tidigare gnällde lite nu nästintill grinar. Jag kniper envist med benen och fortsätter. Föremål eller föremål... började nästan kännas som om jag var en deltagare i någon sjuk japansk gameshow kallad "find the knife", eller "knife and seek"...
Well, jag förlorade... Inte kanske till den grad som jag fruktat, men iallafall tillräckligt för att få mig att släppa knivjäveln i diskhot once jävlans gång igen!!!...
Så nu får den ligga där och mögla!!!... eller, iallafall tills att jag fått lugna ner mä lit...
Hoppas ni också har en fin fredag och början på denna helg...
